onsdag 20 februari 2019

Svackor

Dessa svackor. Hur är det tänkt att jag ska klara dem. Jag går upp i mani och är där 1-2 veckor beroende på när jag säger till och får medicin för det. Men sen. Sen är det rätt ner till avgrunden. Ner till mörkret och dess klor. Ner till ångest. Ner till ännu en depression.

Visst det positiva är när jag är längst ner till avgrunden gör jag inga suicidförsök. Jag orkar helt enkelt inte. Jag kan planera men inte genomföra. Jag antar i alla fall att det är positivt, det sägs det. Men är det verkligen mänskligt att låta mig leva? Att låta mig plågas? Låta mig torteras? Vem har makten till att bestämma om jag ska leva eller inte? Jag vill ha makten om mitt eget liv!

// Emma

Jag får väl fortsätta gå även om bromsen ligger i mitt i en uppförsbacke!

tisdag 22 januari 2019

Misslyckad?

Känner mig misslyckad, säkert utan anledning. Jobbigt samtal hos psykologen där det blev klart att jag inte gör tillräckligt (okej säkert jag som tolkar för mycket). Men jag måste lära mig hantera dissociationerna för att kunna gå vidare i behandlingen då jag dissocierar lätt under våra samtal. Jag förstår hur hon tänker men det kanske går för fort? Jag hindrar mig själv för att dissociera många gånger men det kommer inte riktigt fram. Dessutom ska vi fortsätta med varannan vecka för att "se hur det fungerar", det har inte fungerat hittills så varför skulle det funka framöver? Jag vet inte hur jag ska klara behandlingen.

Remissen till DBT gick inte igenom, skönt på sätt och vis. De ansåg att jag behövde behandlingen men att jag inte var prioriterad. Ny remiss ska skickas nästa gång det finns möjlighet att skicka. Jag är rädd för DBT, inte av själva behandlingen utan snarare för att behandlingen är i samma stad som jag jobbar i och att jag vet att ungdomarna jag jobbar med kommer vara där också. Inte för att de kommer gå i samma behandling utan mer att de faktiskt kommer röra sig på samma ställe som mig.

// Emma

Ibland blir livet bara för mycket. Nytt andetag, nytt försök.

söndag 13 januari 2019

Slut

Var ett tag sedan jag skrev. Vad har hänt då? Jag har precis kommit ner från en hypomanperiod. Den varade ovanligt länge då jag renoverar också. Kan inte direkt säga att jag har varit i en stimulifattig miljö som jag borde vara i.

Det har även varit jul och nyår (när jag skrev jul autokorrektade mobilen till kul, om det ändå hade varit så väl). Jag var hemma veckan innan jul, ensam, då Alex jobbade. Men den 21-25 var vi hos svärföräldrarna. Skönt att få komma ifrån. Skönt att inte vara hemma. Är gärna en tradition jag håller på!

Nyår, då hade jag valt att jobba för att slippa. Så nyår var faktiskt okej. Vi hade en ungdom hemma. Han var nöjd och personalen var nöjd.

Jul och nyår brukar vara hemska men lyckades ta mig igenom det ännu ett år!

Jaja nu ska jag fortsätta dra spik!

tisdag 6 november 2018

Övergiven

Varit och träffat både min psykolog och sjukgymnast, tillsammans. Jag hade skrivit till sjukgymnasten härom dagen och sagt att jag tror de kommer säga upp kontakten men hon lovade att det inte alls var så. Väl där börjar de med att säga att de vill skicka en remiss till DBT. Alltså sluta hos dem och kanske börja med DBT. Var ju detta jag sa. Att de skulle säga upp kontakten så nu är jag fruktansvärt besviken på min sjukgymnast som varit den enda tryggheten jag haft. Jag kan inte lita på henne mer.

Jag känner mig så fruktansvärt övergiven, mer än vad jag redan gjort det senaste halvåret. De orkar inte med mig längre så då överger dem mig. Det känns. Det gör så förbannat ont. Jag känner mig inte alls motiverad till att fortsätta med behandlingen. Varför skulle jag?

Det enda jag vill är att skriva till min sjukgymnast hur jag känner och tänker men kan ju inte lita på henne så det går inte.

Dessutom ville psykologen prata om diagnoser. En läkare någon gång i tiden har satt diagnosen "ospecificerad personlighetsstörning". Psykologen ville specificera den och satte då " Emotionell instabil personlighetsstörning" alltså borderline. Dem diagnosen jag verkligen inte har velat ha eller ens ansett att jag har.

Livet suger och jag vill ge upp. Jag orkar inte ta några fighter och låter allt bara ske.

// Emma

Jag har inget vettigt att skriva så låter bli...

tisdag 16 oktober 2018

Livet på en pinne

Igen är hon sjuk, psykologen. Har stort sätt bara träffat henne en gång sedan semestern. En gång. Det är för lite. Dessutom kan inte jag nästa gång så är en månad tills nästa gång. Hur ska det gå?

Hämtade medicin idag och det blev nästan en läkarbedömning men lyckades ta mig ur det. Fick lova. Allt är så svårt just nu. Energinivån ligger på "orkar jag borsta håret idag?". Hur är det meningen att jag ska lyckas leva i det? När jag inte ens alltid orkar borsta håret?

Hade medarbetarsamtal igår. Allt var perfekt förutom just att jag är sjuk mycket. Men jag kan inte rå för det men nu måste jag väl bita ihop och inte vara sjuk. Alex sa att jag förr alltid orkade jobba, mycket. Och det stämmer. Förr jobbade jag minst 150% men nu klarar jag knappt 100%. Klarar knappt att gå upp...

// Emma

Livet leker, aldrig grubbla, när du lever i en parasit i bubbla!

torsdag 4 oktober 2018

Kluven

Jag känner mig kluven. Vad vill jag egentligen? Jag vill vara scout, jag tycker det är kul, men det tar mer energi än vad det ger för tillfället. Jag vill ställa upp för min vän och min "ledarkollega" och vara med på de möten jag kan samt hajker, så som nu i helgen. Men hela jag skriker att jag inte orkar. Hela jag är slut. Hela jag är uppslukad av ångest. Jag har tagit fram packningen och det som ska i men jag drar mig för att packa. För jag orkar inte.

Jag är helt slut och flashar mer än vad jag någonsin har gjort. Alex väcker mig på nätterna för att jag ligger och skriker. Jag fastnar i vardagen och är helt uppslukad av minnesbilder och känslor. Jag kan känna hur mammas man tar på mig, hur jag blir slagen och hur jag har sex med honom. Det är väl bara att inse att detta någon gång skulle komma men att det var så här hade jag inte kunnat föreställa mig. Att det var så här tufft, jobbigt, outhärdligt hade jag aldrig kunnat förstå. Det gör så ont både psykiskt och fysiskt. Jag kan inte hantera det. Jag har van vid dissociationer men flashar är nytt. Hur hanterar jag det? Hur ska jag klara av det? Min sjukgymnast frågade om vi skulle ha ett uppehåll om det skulle hjälpa, jag tror inte det hade gjort någon skillnad. Jag får bara lära mig att stå ut och möjligtvis kunna styra lite själv.

// Emma

De säger att man inte ska ge upp, att det kommer bli bättre.

måndag 1 oktober 2018

På tiden?

I morgon har jag läkartid. Lika avskyvärt som vanligt. Hatar läkartider! Sen har jag psykologen, om hon nu är frisk. Blir inte förvånad om hon är sjuk. Har inte varit hos henne sen 21/8. Sjukt jobbigt. Jag är beroende av rutiner. Visst att man kan bli sjuk men det gör inte det mindre jobbigt. Det är självklart okej att vara sjuk men för mig är det lika jobbigt att få en tid avbokad. Och nu har hon varit sjuk vid två tillfällen så hon är säkert borta i morgon också. Är hon det vet jag inte vad jag gör... Vill inte säga att jag ger upp för det gör jag säkert inte men känns verkligen som det. Jag är redan så skör. Så slut. Så borta att jag vet inte ens vad jag gör. Att ligga hemma och ha ångest över att gå till jobbet som jag egentligen tycker om. Att skrika av smärta i en kudde för att livet gör så ont. Det är inte mänskligt men det är min verklighet.

// Emma

Får se hur livet ser ut i morgon